Spånerier ang skapande
Konsten uppstår i tankevärlden, det är där den föds och utvecklas, ibland på teoristadiet men i vissa fall visualiserar jag en färdig slutprodukt beroende, på detaljrikedom osv. Det finns skillnader där, ibland kan de födas en bild, något rent visuellt och dekorativt medan det i andra fall kan handla om en berättelse eller känsla jag vill ge uttryck för. I det sistnämnda fallet blir det då en fråga om att komma fram till material, hur man på bästa vis kan gestalta tanken. Det kan också vara rent experimentellt, en nyfikenhet och ett sökande. Vad händer om man gör såhär? Hur funkar dessa material tillsammans? Går det att blanda oljefärg med kaffe eller hur reagerar folk om man ställer sig på plattan och delar ut broschyrer som uppmanar folk att börja föda upp och äta marsvin? Ett spåneri utan direkt syfte, en lek med verkligheten på ett mentalt stadie.
Konstnärer jobbar ofta gratis, på vinst och förlust. För att vara konstnär innebär inte direkt att man kan livnära sig på det man gör. I princip så levererar man en produkt för en marknad som är ganska smal, en marknad som ändrar smak och där man kan gå från relativt stor till ointressant på ett kick. Du skapar något som du inte vet om någon annan faktiskt vill ha. Men det är heller inte därför vi gör det, vi gör det för att vi behöver, för att vi älskar det vi gör och för att vi tror oss ha något att förmedla.
Jag funderar över vikten av mitt skapande och jag resonerar som så att jag har något att berätta, kanske gör jag det för döva öron men det är min historia och jag behöver få den ur mig annars förgås jag. Om jag har publik spelar egentligen ingen roll. Jag måste göra detta. Det är inte ett intresse det är ett behov. Ett sätt att förhålla sig till den ofta så omänskliga omvärlden och min egen existens. Det är ett sätt att andas för mig. En röst som inte går att tysta.
Bilder från ett pågående projekt, testar mig fram med olika material.
Upplagd 2017-02-02