Jag har vid ett par tidigare tillfällen sökt till fri konst på KKH och även spanat en del på Grafisk formgivning & Illustration på Konstfack, det var dock ett par år sedan nu. Livet kom emellan och jag tappade fokus ett tag. Nu finns suget där igen, kanske är det på grund av en vän som ska söka till KKH, kanske är det på grund av det faktum att jag nästan inte lyft pennan på hela sommaren och att jag insett efter min ofrivilliga kreativa paus vad skapandet faktiskt innebär för mig. Kanske är det för att vännernas uppmuntrande ord äntligen fastnat. Oavsett anledning så är den där längtan tillbaka. Men mina förutsättningar har förändrats sedan jag sökte senast, jag är äldre och visare. Jag vet att det innebär att jag måste lägga all min fokus på detta i 3-5 år om jag kommer in, det innebär också 3-5 år då jag kommer få leva snålt och äta nudlar om jag ska ha råd att gå till tandläkaren eller skaffa körkort samtidigt som jag kommer att ha skyhöga studieskulder när jag går ut. Jag har heller ingen partner att dela framtidsdrömmar med och få stöd ifrån vilket innebär att jag är relativt själv i detta och att jag antagligen har flera år till som inneboende framför mig. Jag har också tappat suget på att bo i Stockholm. Jag är trött på storstadsstressen, bostadssituationen och karriärshetsen och ytligheten.

Dock så tror jag att jag för första gången har en rimlig chans att lyckas, att faktiskt komma in. Det jag skapar nu har mycket mer djup och jag har blivit en mycket skickligare bildkonstnär, dessutom så tror jag att jag har möjligheten att beröra någon med det jag gör. Jag är alltså minst sagt kluven inför situationen. Det är en fråga om karriär, att välja väg. Skulle jag komma in så kommer det öppna så många dörrar för mig. Jag skulle ha möjligheten att kunna leva på det jag älskar att göra om jag bara lägger manken till. Det finns så många spännande alternativ och flera vägar att gå såklart, olika möjligheter och olika sorters mål även om jag inte går någon konsthögskola alls. jag vill göra så mycket. Problemet är det att de senaste året har dränerat mig psykiskt och jag har tappat gnistan. Ska jag komma någonstans måste jag fokusera och just nu känns det mesta så jäkla motigt.

Men jag vet att gnistan liksom inspirationen kommer och går och att det kommer att bli bättre. Det har alltid blivit bättre, det har alltid löst sig även om det känts motigt. För det måste helt enkelt. Det är hursomhelst skönt att få ventilera lite ibland :)


Här sitter jag och fixar sista detaljerna på ett porträtt av Björk. Foto av min vän Lm Johnsson

Upplagd 2016-11-18