Sep, 2017
Apr, 2017
Feb, 2017

Dec, 2016
Nov, 2016
May, 2016
Apr, 2016
Mar, 2016
Feb, 2016
Jan, 2016

Dec, 2015
Nov, 2015
Oct, 2015
Sep, 2015
Aug, 2015
Apr, 2015
Mar, 2015
Feb, 2015
Jan, 2015

Dec, 2014
Nov, 2014
Oct, 2014
Sep, 2014
Aug, 2014
Jul, 2014
Jun, 2014
May, 2014
Apr, 2014
Mar, 2014
Feb, 2014
Jan, 2014

Dec, 2013
Nov, 2013
Oct, 2013
Sep, 2013
Aug, 2013
Jul, 2013
Jun, 2013
May, 2013
Apr, 2013
Mar, 2013
Feb, 2013
Jan, 2013

Dec, 2012
Nov, 2012
Oct, 2012
Sep, 2012
Aug, 2012
Jul, 2012
Jun, 2012
May, 2012
Apr, 2012
Mar, 2012
Feb, 2012
Jan, 2012

Dec, 2011
Nov, 2011
Oct, 2011
Sep, 2011
Aug, 2011
Jul, 2011
Jun, 2011
May, 2011
Apr, 2011
Mar, 2011
Feb, 2011
Jan, 2011

Dec, 2010
Nov, 2010
Oct, 2010
Sep, 2010
Aug, 2010
Jul, 2010
Jun, 2010
May, 2010
Apr, 2010
Mar, 2010
Feb, 2010
Jan, 2010

Dec, 2009
Aug, 2009
Jul, 2009
Jun, 2009
Tisdagsutflykt till fotografiska
Häromdagen tog en god vän med mig till Fotografiska och som vanligt när jag går på utställning så har jag med mig kameran för att dokumentera godbitarna. Jag upptäckte dock rätt snabb(till min stora fasa) att kameran totalt vägrade att fokusera. Bilderna blev bajs helt enkelt. Min första tanke var faaan också, fan fan fan. Jag jobbar med konst, jag behöver ha en fungerande kamera! Och min andra tanke var: ”hur ska ja kunna spara detta, hur ska jag nu kunna ta med mig denna upplevelse hem?” Ni som har varit på fotografiska vet också att det är mycket att se, många intryck, många bilder, många känslor osv. Det kan vara en ganska utmattande upplevelse.

För man VILL ju se allt, man vill ta in allt i huvudet och uppleva bilderna. Men som sagt det är mycket att ta in och hjärnan blir full till slut och orkar inte filtrera alla intryck, är man dessutom lite ur gängorna som jag är nu så blir det extra svårt. Därför tog jag mitt kameraproblem extra hårt. För jag visste att jag inte var tillräckligt mentalt närvarande för att verkligen uppleva konsten på rätt vis där och då. Och jag tänker på hur lat man blir när man inte behöver uppleva verkligheten, när man kan ta ett kort och titta hemma när man har tid och ork. Och jag tänker på alla foton jag tagit som jag faktiskt aldrig har tittat på igen och undrar om jag eller någon annan någonsin kommer att se dem igen. Samtidig så kände jag en stark frustration för att jag inte kunde ta med mig bilderna därifrån och jag var tvungen att helt enkelt nöja mig med att försöka minnas dem och jag undrar om vårat bildminne har försämrats i och med att vi inte har nästan alltid har en mobilkamera med oss och på så viss inte behöver ta in och minnas?!

Utställningen med foton och tavlor(Jag älskade tavlorna!) av Guy Bourdin var väldigt spännande att se. Han hade ett speciellt bildspråk och man såg verkligen att varje scen var omsorgsfullt arrangerad och jag tyckte om de klara färgerna och att många av hans foton drog tankarna mot död och förruttnelse(jag är ju lite makaber som sagt) medan andra påminde mig dagens debatt om sexistiskt reklam inom modebranchen. Naket och objektifierande, utmanande vinklar osv. Den arga feministen inom mig var väldigt kluven till vissa av bilderna.

Mest fastnade jag ändå för Thomas Wågströms svartvita foton av himlen. Hans foton skildrade överlag ganska vardagliga ting. Inget som i sig var särskilt unikt; människor, stadsvyer, natur och som sagt, moln. Men de hade en ödesmättad klang över sig, som om att ingenting utanför det där fotografiet var relevant. Som att just det där var viktigt och stort. Och bilderna på molnen, med en bred palett av gråtoner. De visade en magisk värld. Det var som att de visade himlen på riktigt, som att jag fick se den för första gången. Det är nästan befängt att så simpla motiv som molnformationer kan fascinera en så men de var verkligen vackra! Snällaste Benjamin köpte dessutom en bok till mig med dessa underbara motiv i shoppen när vi gick därifrån. Så jag fick med mig en bit av himmelen hem, bokstavligt talat.

Kameran verkar inte helt trasig förresten, men det är något med själva elektroniken i objektivet som har gått sönder. Det går förhoppningsvis att fixa och tills dess får jag vänja mig vid manuell fokus, det är inte så farligt med andra ord.


"Benny, ställ dig framför Patrik Bateman(Christian Bale) och se galen ut" (Porträtt av Martin Schoeller). Det enda av mina foton som inte blev blev överjävligt.


Det finns såklart mer att se på fotografiska men det får ni ta reda på själva:)


Upplagd 2016-01-29
äldre inlägg
senare inlägg

Lämna en kommentar! :)
Namn:

E-post: (frivilligt, kommer ej synas)

Kommentar:

Skriv följande nummer i fältet nedan: 2893 (spamskydd)






tillbaka














Follow on Bloglovin


Instagram






'*elvete