Nathalia Edenmont @ Sven-Harrys
Nu tar jag på mig den noppriga konstkritikerkoftan och serverar er en liten sammanfattning av mina intryck av Edenmont på Sven-Harrys:
När Nathalia skapar sina bilder så gör hon det ofta med sin egen historia i åtanke och vissa bilder kan vi en första åsyn verka ointressanta men tillsammans med hennes berättelser får de en ny dimension. Hon skildrar sin barndom, sin ångest och längtan på ett hjärtskärnade sätt som sätter spår i betraktaren.
Skärpan och kompositionen. Kontrasten mellan den avgrundsmörka bakgrunden och de starka färgerna, ja precis allt är perfekt komponerat och ger intryck av att Edenmont vet vad hon gör. Det känns genomtänkt och smakfullt även om det ibland är motbjudande att titta på.

I Behind the scenes(2009) Kan man påstå att hon leker med döden, bokstavligt talat. Meghan Dailey(författare) skriver angående bilden: "Sanningen i konsten, såväl som i livet, är ofta både vacker och fruktansvärd på en och samma gång, tycks Edenmont vilja säga, att påstå något annat är att missa en viktig sanning om båda".

Ett detaljfoto från verket Enemy(2009). Det är Nathalia själv på bilden, hon ligger på rygg och håller ett tjockt rep i ett järngrepp i händerna och med sin högra fot tar hon sedan spjärn mot repet för att dra åt snaran i andra änden som ligger runt hennes egen hals. Som för att ta sitt eget liv. Brevid fotot sitter ett ark med texten "Livet är kort, men kan upplevas plågsamt och för långt. Skall man själv bestämma när det skall avslutas?" En relevant och svår fråga som får mig att komma att tänka på ett par rader ur Ola Magnells låt vällingklockan(1977) "En del får barn som kuvas och en del får barn som stör. En del får barn som går och undrar vad dom lever för".

I verket Only Child(2012) gestaltar hon sin längtan efter att få barn. Med ett köttstycke kryllande av feta vita larver ger hon intryck av att hålla självaste döden i famnen. Här står mitt sällskap Kerold och pekar och i mitt huvud kan jag höra honom med lätt uppgiven ton yttra kommentaren "Åh fy fan vad äckligt".

Hennes fjärilsfoton är dock av det mer lättsamma slaget. De för tankarna till värme, liv och rörelse. Här är en detalj från vackra Metamorphose(2013). Utrotningshotade eller ej så är dessa fjärilsvingar otroligt dekorativa i all sin färgprakt. Men även i sin lättsamhet så är dess bilder bisarra, det är ju faktiskt delar av döda djur hon har byggt uppbilderna av.
Nu har jag bara visat er lite av av hennes kanske mest kontroversiella verk, vill ni se mer och lära känna Nathalia Edenmont bättre så rekommenderar jag ett besök på Sven Harrys. Utställningen pågår tom 16 mars och mer information hittar ni här.
Jag gick dit med hopp om att äcklas och hänföras och gick därifrån nöjd!Upplagd 2014-01-26