Äpplet faller ofta inte långt från trädet?!
Det är inte konstigt att barn till missbruakre ofta följer sina föräldrars fotspår. Har man sett sin pappa eller mamma dricka sig berusad varje dag i hela sitt liv så tycker man inte att det är speciellt konstigt att "knäcka en bärsa halv två en onsdagseftermiddag"
Folk behandlar ofta barn till missbrukare annorlunda också, låter kanske inte sina egna barn leka med dessa eller säger till de egna barnen att hen är det synd o så du får vara extra snäll mot hen i skolan. I varje fall så förväntar sig folk inte så mycket utav en. Är det så konstigt då, att man faller in i samma missbruk själv? När missbrukarna är de enda människor som behandlar en som en likvärdig, när man trivs bäst i missbrukarnas sällskap där man inte bli annorlunda behandlad och ingen har fördomar för att man är annorlunda. För man känner sig kanske mer bekväm på en starköl i handen på en parkbänk än än vad man gör i ett "fint" sällskap på en tjusig middag.
Men jag vill på inget sätt påstå att man skylla sina egna problem på sina föräldrars bristande förmåga att fatta sunda och långsiktiga beslut. Som vuxen är det ens eget ansvar att ta vara på sig. Det är nog en hel del man kan skylla på sina föräldrar men när man som vuxen själv tar första steget mot samma missbruk så får man kanske tänka efter vad man gör och vart man vill komma. Sen finns det ju barn som drivs in i missbruk av sina föräldrar, det finns inte ord för att beskriva hur mycket det äcklar mig. Jag kan inte förstå hur man kan göra så mot sina egna barn.
Upplagd 2013-02-03