Sagan om den högfärdiga oxfilén
Det var en gång en riktigt välhängd och fin oxfilé som låg och såg stöddigt ut på en köttdisk i Östermalmshallen. ”Maka på er, era trådiga ynkryggar”, snäste han åt fläskkotletterna och den utskurna biffen och bredde ut sig ännu mer. ”Maka på er så jag får plats och syns ordentligt Jag är det finaste köttstycket i norra Europa.”
En gammal dam kom fram och såg på honom. ”Det var en fin oxfilé”, sa hon. Oxfilén stötte menande den utskurna biffen i sidan. Där hör du, menade han på. ”Vad kostar den?” sa den gamla damen. Men när hon fick höra vad oxfilén kostade gick hon därifrån. ”Det var rätt åt dig din gamla apa”, tänkte oxfilén. ”Mej får man in så där utan vidare inte. Jag ska inte ätas, jag ska beundras på avstånd. Se så vacker jag är.” En herre i plommonstop kom och besåg honom. ”Den ser bra ut”, sa han. ”Får jag titta lite närmare.” Expediten tog tag i oxfilén och höll fram den. ”Nädu, farbror dig vill jag inte bli uppä ten av”, tänkte oxfilén och drog ihop sig så mycket han orkade så han såg riktigt seg ut. ”Nä, den var ändå inget vidare”, sa herren i plommonstopet och gick. ”Trodde du ja”, myste oxfilén och bredde ut sig igen på disken så han blev vackrare än någonsin.
Nå hur det än var så gick hela dagen utan att oxfilén blev såld. Så fort någon ville köpa honom snörpte han till sig så att han såg riktigt oaptitlig ut. Nästa dag började på samma vis. Framåt lunchdags märkte oxfilén till sin förvåning att han inte liksom inte orkade dra ihop sig som han kunde när han var ung.
”Nå”, tänkte han, ”jag blir nog inte såld i alla fall. Folk tycker naturligtvis det är synd att förtära någonting av det vackraste som livet har att bjuda.” Han menade därmed sig själv fö rstås. Och underligt nog blev han inte såld den dagen heller. Kanske är det med oxfiléer som med m änniskor, att även om det inte direkt syns på utanskriften så känner man ibland liksom i luften att det är ett exemplar med osympatiskt sinnelag man har råkat på, och då drar man sig för att umgås ned vederbörande. Alltnog, oxfilén förblev osåld.
På den tredje dagens morgon låg han där lösare och ledigare i köttet än han någonsin. Han kände sig trött. Om han hade haft någon uppfattning om åldrandets problem hade han kanske förstått att han började bli gammal, men nu hade han inte det. ”Här ser du en som folk inte näns äta opp”, försökte han bräcka falukorven med. Men tonfallet lät på något vis inte lika övertygat som tidigare.
Plötsligt hörde han charkuteristen säga till ett av sina biträden: ”Den där börjar bli gammal. Den tar vi till pyttipanna.” Oxfilén tog för givet att detta tal gällde ett eller annat veset innanlår - ända fram tills att slaktarnäve brutalt grabbade tag i honom och bar iväg honom.
Vad var nu detta? Han, den vackraste köttbiten som skådats i detta land som överflödar sidfl äsk, skulle han göras till hackmat som ett annat gristryne? Visste man inte hut?
Nej, det visst man tydligen inte. Oxfilén kände sig inte så karsk längre när han hörde fläskkotletternas hånfulla fniss borta vid disken. Och när den stora kniven närmade sig honom började han nästan avundas de vanliga enkla utskurna biffarna som hade ryckts bort i förtid från hans sida vid disken och sålts, kanske till eleganta hushåll där det ingalunda kunde betraktas som en skam att bli grillad och förtärd. Allt, blott icke detta! För en oxfilé finns det ett öde värre än döden, och det ödet är pyttipanna.
Nå han skars i små bitar och blandades i mängden. Han kände sig splittrad och nere. Hans bedrövliga sinnestillstånd smittade av sig på korv- och potatisbitarna som nu blivit hans kamrater, vilket allt tillsammans gjorde att hela pyttipannan såg obeskrivligt vissen och soglig ut. Inge ville ha en sån bedrövlig pyttipanna.
Om aftonen slängdes hela pytten i soptunnan. Oxfilén svimmade i fallet, bit för bit, och det var en barmhärtig sak, för då slapp han åtminstone märka hur till och med råttorna skyggade fö r honom. Han återfick aldrig medvetandet utan avled i sinom tid lugnt och stilla i en ålder sin för en oxfilé är så skamligt hög att jag inte ens vill tala om den.
Ja, så kan det gå för en oxfilé som inte hyser tillbördig respekt för hälsovårdsnämnden.
Skriven av Tage Danielsson. Ur boken Sagor för barn över 18 år
Det blir dubbelt så mycket Tage idag eftersom det inte blev någon Tage alls förra söndagen. Jag vill också skicka en liten hälsning till Snälla FolieJesus som gett mig denna fina lilla bok i present!:)Upplagd 2012-05-27