Sep, 2017
Apr, 2017
Feb, 2017

Dec, 2016
Nov, 2016
May, 2016
Apr, 2016
Mar, 2016
Feb, 2016
Jan, 2016

Dec, 2015
Nov, 2015
Oct, 2015
Sep, 2015
Aug, 2015
Apr, 2015
Mar, 2015
Feb, 2015
Jan, 2015

Dec, 2014
Nov, 2014
Oct, 2014
Sep, 2014
Aug, 2014
Jul, 2014
Jun, 2014
May, 2014
Apr, 2014
Mar, 2014
Feb, 2014
Jan, 2014

Dec, 2013
Nov, 2013
Oct, 2013
Sep, 2013
Aug, 2013
Jul, 2013
Jun, 2013
May, 2013
Apr, 2013
Mar, 2013
Feb, 2013
Jan, 2013

Dec, 2012
Nov, 2012
Oct, 2012
Sep, 2012
Aug, 2012
Jul, 2012
Jun, 2012
May, 2012
Apr, 2012
Mar, 2012
Feb, 2012
Jan, 2012

Dec, 2011
Nov, 2011
Oct, 2011
Sep, 2011
Aug, 2011
Jul, 2011
Jun, 2011
May, 2011
Apr, 2011
Mar, 2011
Feb, 2011
Jan, 2011

Dec, 2010
Nov, 2010
Oct, 2010
Sep, 2010
Aug, 2010
Jul, 2010
Jun, 2010
May, 2010
Apr, 2010
Mar, 2010
Feb, 2010
Jan, 2010

Dec, 2009
Aug, 2009
Jul, 2009
Jun, 2009
Läskiga saker!


Ibland blir jag så väldigt medveten om min egen dödlighet. Så medveten om att jag åldras. Jag tycker att det är så förbannat skrämmande att se sig själv bli fulare, torrare, tråkigare och bittrare. Jag avskyr det. Det skrämmer mig för jag har ingen kontroll över det. Jag vill inte att min kropp ska åldras, jag vill inte ha/få påsar under ögonen. Men jag vill inte gömma mig under 10 lager med smink heller, jag vill inte vara ytlig. Jag vill inte skicka signaler till världen att jag är vacker om det inte stämmer. Falsk marknadsföring. Hur lär man sig att älska sig själv? Hur lär man sig att tycka om sitt yttre? Och hur f*n lär man sig att älska sitt inre...

Något annat som skrämmer mig!
Igår var vi på vernissage i ett kontorshotell i den "finare" delen av stan. Salla ställde ut, på översta våningen såklart. Trappan upp hade delar av metall som man såg rakt igenom. Så tittade jag ned så såg jag bara marmortrappa men tittade jag framåt så såg jag väggen på våningen under genom ett metallgaller. Inte så farligt kanske men ju längre upp jag kom ju mer stelbent blev jag. Hela trappan hade ju kunnat rasa ihop?! Kanske inte. Men det kändes lite så!

Men ni skulle ha garvat om ni sett mig gå upp för trappan på Universeum i Göteborg. Den går kanske 4 våningar upp, mitt i rummet. Inga väggar alltså utan en fristående trappa och så kunde man se rakt ner mellan trappstegen. Det tog lång tid för mig att tvinga mig upp för den trappan, då var jag rädd! Ush, jag mår faktiskt lite dåligt när jag tänker på det:P

Det är spännande med rädslor. Man kan vara livrädd för saker som är helt ologiska, utan att veta varför. Det finns ju massor av saker som är farliga som faktiskt kan hända, som man kanske inte alls är rädd för!

Jag är till exempel jätterädd för höga höjder. Om jag står på taket på en hög byggnad med staket och grejjer, så att jag verkligen inte kan ramla ned/bli knuffan, visst fan är jag livrädd i alla fall. Jag tycker att det är obehagligt/skrämmande att träffa nya människor(beroende på sammanhang såklart) men hur stor är chansen att de kommer äta upp mig levande? Varför är det läskigt att bli ifrågasatt? Varför är jag rädd att visa omvärlden vem jag är? Jag är rädd för att misslyckas, att inte duga, att inte orka, att vara för korkad. Rädd för att bli rånad på vägen hem från pendeln. Rädd för att få någon dödlig sjukdom. Rädd för tandläkaren. Rädd för att bli lämnad ensam.

Tänk hur mycket gladare och lugnare man hade kunnat vara om man inte tänkte så förbannat mycket.

Jag hittade ett par skitfula/jättehäftiga solbrillor igår också. Jag får ta ett fånigt foto på mig själv sen när jag ha dem på mig. Så ni kan garva åt vilken dålig smak jag har ;) Men nu ska jag fortsätta på mitt "lära mig älska kaffe" projekt.
Inget mer gnäll för dagen alltså...

Upplagd 2012-05-10
äldre inlägg
senare inlägg

Lämna en kommentar! :)
Namn:

E-post: (frivilligt, kommer ej synas)

Kommentar:

Skriv följande nummer i fältet nedan: 6199 (spamskydd)






tillbaka














Follow on Bloglovin


Instagram






'*elvete