Ibland blir jag så väldigt medveten om min egen dödlighet. Så medveten om att jag åldras. Jag tycker att det är så förbannat skrämmande att se sig själv bli fulare, torrare, tråkigare och bittrare. Jag avskyr det. Det skrämmer mig för jag har ingen kontroll över det. Jag vill inte att min kropp ska åldras, jag vill inte ha/få påsar under ögonen. Men jag vill inte gömma mig under 10 lager med smink heller, jag vill inte vara ytlig. Jag vill inte skicka signaler till världen att jag är vacker om det inte stämmer. Falsk marknadsföring. Hur lär man sig att älska sig själv? Hur lär man sig att tycka om sitt yttre? Och hur f*n lär man sig att älska sitt inre...
Något annat som skrämmer mig!
Igår var vi på vernissage i ett kontorshotell i den "finare" delen av stan. Salla ställde ut, på översta våningen såklart. Trappan upp hade delar av metall som man såg rakt igenom. Så tittade jag ned så såg jag bara marmortrappa men tittade jag framåt så såg jag väggen på våningen under genom ett metallgaller. Inte så farligt kanske men ju längre upp jag kom ju mer stelbent blev jag. Hela trappan hade ju kunnat rasa ihop?! Kanske inte. Men det kändes lite så!
Men ni skulle ha garvat om ni sett mig gå upp för trappan på Universeum i Göteborg. Den går kanske 4 våningar upp, mitt i rummet. Inga väggar alltså utan en fristående trappa och så kunde man se rakt ner mellan trappstegen. Det tog lång tid för mig att tvinga mig upp för den trappan, då var jag rädd! Ush, jag mår faktiskt lite dåligt när jag tänker på det:P
Det är spännande med rädslor. Man kan vara livrädd för saker som är helt ologiska, utan att veta varför. Det finns ju massor av saker som är farliga som faktiskt kan hända, som man kanske inte alls är rädd för!
Jag är till exempel jätterädd för höga höjder. Om jag står på taket på en hög byggnad med staket och grejjer, så att jag verkligen inte kan ramla ned/bli knuffan, visst fan är jag livrädd i alla fall. Jag tycker att det är obehagligt/skrämmande att träffa nya människor(beroende på sammanhang såklart) men hur stor är chansen att de kommer äta upp mig levande? Varför är det läskigt att bli ifrågasatt? Varför är jag rädd att visa omvärlden vem jag är? Jag är rädd för att misslyckas, att inte duga, att inte orka, att vara för korkad. Rädd för att bli rånad på vägen hem från pendeln. Rädd för att få någon dödlig sjukdom. Rädd för tandläkaren. Rädd för att bli lämnad ensam.
Tänk hur mycket gladare och lugnare man hade kunnat vara om man inte tänkte så förbannat mycket.
Jag hittade ett par skitfula/jättehäftiga solbrillor igår också. Jag får ta ett fånigt foto på mig själv sen när jag ha dem på mig. Så ni kan garva åt vilken dålig smak jag har ;) Men nu ska jag fortsätta på mitt "lära mig älska kaffe" projekt.
Inget mer gnäll för dagen alltså...