obehaglig nostalgi...
Jag har under dagen funderat väldigt mycket på min uppväxt och jag kände att jag ville göra en bild som symboliserar den ensamhet och det utanförskap jag känt under hela mitt liv. Då kom jag att tänka på ett skolfoto taget i trean eller fyran kanske, där jag sitter helt ensam i ena änden av bänken. Mina klasskompisar som tycks tränga ihop sig för att slippa vara nära mig. Som att jag luktar illa.
Jag vet inte om det var medvetet eller om det bara råkade bli så för jag minns inte tillfället då fotot togs.
När jag som vuxen har hittat det där fotot och upptäckt mig själv på bilden så har jag blivit så himla ledsen.
Jag ser så liten och ensam ut på bilden. Men jag var inte direkt mobbad under min skolgång, mestadels bara utstött. Ignorerad. inte omtyckt. Konstig. Jag passade inte in, åh ni ska veta hur mycket jag ansträngde mig för att passa in!
Jag känner fortfarande att jag inte passar in, men jag är inte längre ledsen över det.
Nu vill jag inte passa in! Under alla år jag ansträngt mig för att bli älskad så har jag tittat,
lyssnat och analyserat människor, det har gjort att jag blivit kräsen istället.
Jag har ett fåtal riktigt nära vänner, och det är jag otroligt nöjd med. Jag är inte ensam!
Upplagd 2011-10-13