Måndag
Jag kommer till arbetsförmedlingen två minuter i ett och letar snabbt upp salen för mötet. När jag kommer in genom dörren möts jag av en tyst vägg av ansikten. Ett femtiotal människor av varierande ålder och ursprung, alla klädda i jacka och mössa ivriga att få komma ut i friheten igen. Jag sätter mig ned och smälter in. En kvinna kommer in och talar till oss, hon har inte mycket att säga och man märker direkt att hon känner att hon vill vara någon annan stans. Vi är inte viktiga för henne så hon skyndar på sina ord för att snabbt få komma därifrån. Där sitter vi, bottenskrapet och lyssnar längtansfullt efter att få höra något som kan ge oss hopp men möts av ett tal så tafatt att ingen ens har lust att ställa frågor.
Och vi har alla en sak gemensamt. Vi är arbetslösa. Vi är parasiter utan vare sig trygghet eller värdighet. Det är vi som vill men inte kan, vi som tänker jävlar anamma men inte får tummen ur röven. Vi som har tappat suget och vi som super för mycket. Vi som inte har råd. Vi som har dåligt samvete. Vi är på botten.
Vi som skulle kunna offra så mycket för gemensamma kafferaster och övertid. Vi som ser fram emot löneavtal och tjänstemannepension. Vi som vill ha en anledning att gå upp på morgonen. Vi som vill känna oss behövda.
Istället får vi sitta på möten som inte ger oss ett skvatt och fylla i papper för att få pengar till mat och hyra.
Det är inte konstigt att självmordsstatistiken är hög bland oss.
Upplagd 2010-02-22