Intressetest och tristess
Nu har jag precis genomfört ett intressetest på nätet, ett sådant där jag fick klicka i rutor för att rangordna mina intressen och egenskaper för att sedan få ett antal yrkesanternativ som skulle kunna passa just mig. Till exempel formgivara, art director, inredningsarkitekt eller författare. Sådant jag känner att jag redan vet att jag vill mer eller mindre, jag behöver bara hjälp att nå dit. Eller jag behöver hjälpa mig själv att nå dit för det är det fan ingen annan som kan göra åt mig. Jag är bara väldigt osäker på om Växjö räcker för mig, om jag kan nå mina mål när jag bor här. Det känns väldigt tveksamt. Men till viss del trivs jag här. Det hade varit så skönt att få hitta en plats jag verkligen trivs på och där jag känner att jag vill vara och bo resten av livet samtidigt som jag känner att jag skulle vilja flytta utomlands, bo i flera olika länder, resa och känna friheten. Jag är nog väldigt rädd för att fastna tror jag. Kanske rädd för att binda mig också? Jag vill känna mig fri samtidigt som jag vill känna mig trygg. Det är två ganska motstridiga känslor.
I våras så hade jag tänkt försöka söka till konstfack eller någon annan större konstskola men det blev inte så, ärligt talat minns jag inte varför men det hade förmodligen med Majk att göra. Det var svårt att få tid att utvecklas när jag var med honom, han krävde sin beskärda del liksom.. Det kändes lite som att han stod i vägen. När jag kände inspiration och lust att skapa så ville han alltid att jag skulle göra någonting annat, sitta och glo framför tv:n med honom till exempel eller sova kanske. Han var ganska gnällig när jag ville vara vaken hela natten för att måla, och han verkade inte så intresserad av det jag gjorde heller. Jag behöver nog ha en partner som verkligen tycker jag det jag gör är lika spännande som jag själv tycker, eller i alla fall tycker att det är intressant och kul. Det är så viktigt att man kan dela saker man älskar med den man älskar tror jag.
Men jag vet att jag tänkte att ”nästa år, då fan” Men det känns inte som om det blir av nästa år heller. Jag begränsar mig själv genom att skapa problem, jag tror att jag inte kan eller så vågar jag helt enkelt inte. Jag skaffar hela tiden nya saker som håller mig tillbaka mig istället för att våga satsa på det jag vill. Jag vet inte om jag är rädd för studieskulder eller för att inte ha någon stans att bo. Eller för att inte ”lyckas” Kanske är det inte så viktigt att lyckas heller, så länge jag inte nöjer mig med något jag inte trivs med! Jag tänker och velar alldeles för mycket hela tiden...
Upplagd 2009-12-01